Menu Content/Inhalt
Hem Om Värmland Stor värmlänning har gått ur tiden
Stor värmlänning har gått ur tiden
Skrivet av Anders Edström   

Prästen och forskaren Carl Henrik Martling är en av de allra mest produktiva värmländska författarna och har skrivit ett 80-tal böcker med kyrkliga teman. Tisdagen den 29 augusti 2017 gick han ur tiden 92 år gammal. I slutet av sin levnad bodde han i Stockholm. Han var en bildningsgigant och en god värmländsk berättare och hade mycket på sin meritlista, bland annat kyrkoherde i Fryksände, docent, överhovpredikant, hedersledamot av Värmlands nation i Uppsala, vinnare av flera biskopsval utan att bli utnämnd m.m. Jag hade glädjen att intervjua honom för ett antal år sedan och det mötet återkommer jag ofta till i tanken. Intervjun följer här. Må han få en salig hädanfärd.

Carl Henrik Martling är en av de allra mest produktiva värmländska författarna. En gång mätte han böckerna han skrivit till 1,3 hyllmeter, vilket omräknat till antal blir ett 80-tal. Det får jag veta vid en intervju hemma hos honom i Hammarby sjöstad i Stockholm.
- Jag har skrivklåda, utbrister han, som svar på varför han skrivit så mycket.
Det mesta rör sig kring hans ämne praktisk teologi och det är få teologie studerande som inte har läst något av Martling. Det är titlar som ”Svensk kyrka – en historik”, ”Talande tystnad: om kyrkans symbolspråk” och ”Kyrkans år och dagar”, men även mer fritt berättande böcker kring kyrkohistoria.
- Jag är värmlänning och har också skrivit en del böcker om skrönor, säger Martling, som bland annat i en serie böcker behandlat sägner, berättelser och märkligheter i flera av Svenska kyrkans stift.

Carl Henrik Martling i sitt arbetsrum Foto: A EdströmPå hans skrivbord ligger ett vackert helfranskt band. Det är den allra första boken om svensk kyrkohistoria, tryckt 1642. Snart 88-årige Carl Henrik Martling håller nu på att översätta den från latinet, och åldern tar sannerligen inte ut sin rätt. För tillfället har han emellertid tagit en paus från boken eftersom det är ansträngande att koncentrerat arbeta med latinet, upplyser han mig om.

Det är uppenbart att vi har att göra med en lärd man, men även en sann värmländsk berättare och jag bjuds på många utläggningar och roliga anekdoter. Från sitt arbetsrum i lägenheten har han sjöutsikt, även om det inte är sjön Värmeln, dit han har anknytning. Sedan uppväxten i Brunskog har det blivit en lång meritlista. Han är hedersledamot av Värmlands nation, docent i Uppsala, professor em. i Åbo, tidigare kyrkosekreterare vid Kyrkokansliet och vid Hovförsamlingen överhovpredikant em., vilken är en biskops ”vederlike”.

När Carl Henrik Martling blev hedersledamot av Värmlands nation 1971 kunde han andas ut eftersom han då blev ordentligt invald i nationen till skillnad från tidigare då han som student fuskat sig in. Vid inskrivningen bredde han på lite extra med dialekten eftersom han inte kunde uppfylla de inskrivningskrav som då gällde.
- Jag lade på grov värmländska så att de trodde på mig, berättar Martling, som bland annat skrivit om det i en fängslande berättelse i Vårhälsning 2003.

Vid nationen var han fanbärare och avancerade sedan från sånganförare till förste kurator. Som fanbärare hade han förmånen att få vara med på Nobelfesten 1945 och han minns hur studenterna fick sitta vid enklare bord under den stora trappan i Blå hallen i Stockholms stadshus.
- Det brukar jag fortfarande tänka på när jag ser Nobelfesten på tv, säger Martling.
Det är enda gången han har varit på Nobelfesten och delar därmed samma erfarenhet som undertecknad, som var nationens fanbärare vid Nobelfesten 52 år senare.

Brunskogs kyrka Foto: matildasbod.seAlltjämt hör man varifrån Carl Henrik Martling kommer och han ger exempel på att han alltid säger ”tretton” och ”femton” med omisskännligt uttal. Dialekten är ett signum och har varit ett bra sätt att överleva i storstan.
- Den är man angelägen att behålla, säger han.
Anknytningen till Värmland är stark. Hans far Martin Martling var präst i Brunskog, där även föräldrarnas grav finns på den sköna kyrkogården ovan sjön. I Brunskog bor också hans syster. Familjen flyttade dit tack vare uppvaktning från Brunskogs församling, som ville ha Martin Martling eftersom han hållit så bra radioandakter. Annars hade biskop J.A. Eklund skickat honom till Töcksmarks församling i västra Värmland.

På komministerbostället Slorudsborg tillbringades de första barnaåren. Huset är annars mest känt för att det var där Gustaf Fröding vistades hos sin syster Matilda, under framför allt sin studietid i Uppsala. Gårdens nuvarande privata ägare har inrett ett Frödingrum där Gustaf bodde på andra våningen vid balkongen. I det rummet skrev han bland annat dikten ”Vackert väder”, som utspelar sig på sjön Värmeln, berättar Carl Henrik Martling och börjar recitera dikten utantill:
- Klar låg himlen över viken, solen stekte hett, och vid Haga ringde Hagas gälla vällingklocka ett…
Gustaf Frödings rum blev senare bröderna Martlings pojkrum och det kom en del besökare med Frödingintresse, minns Martling:
- En gång kom det två lärarinnor som ville se rummet. Den ena av dem föll ned på knä och kysste golvet. Detta kommenterades av hushållerskan Hulda: ”Här ha allt skurats mange ganger sen dess.”

Utsikt från Frödings och pojkarna Martlings rum mot Brunskogs kyrka Foto: matildasbod.seEn annan anekdot utspelar sig i Torsby när Carl Henrik Martling hade utnämnts till kyrkoherde i Fryksände pastorat.
- Vi anlände kvällen innan jag skulle tillträda tjänsten och såg genom fönstren i den stora prostgården hur företrädaren höll på att packa ihop de sista tillhörigheterna. Alla glödlampor skruvades ur, till och med de i lampkuporna på toaletterna. Därför fick jag göra ett besök på Järnbolaget för att handla glödlampor. På vägen in mötte jag en man som var så berusad att han knappt kunde stå på benen. Denne kände inte igen mig, vilket var helt naturligt som nyinflyttad, och fick svaret att jag var den nya kyrkoherden. Utan att säga något försvann mannen in i affären och kikade ut genom en dörrspringa. Efter en stund kom han fram och förklarade att han hade gjort bort sig för landsfiskalen igår och idag med kyrkoherden och det var allt ”varre da”, berättar Martling.

Carl Henrik Martlings studiemeriter är omfattande. Han konstaterar att han har tagit alla examina som man kan och räknar bland annat upp real-, student-, teologisk-filosofisk- och teologie doktorsexamen. Han tog studentexamen vid Fjellstedtska skolan i Uppsala, som var en skola för blivande präster. Där var utbildningen helklassisk med en stor dos latin, grekiska och hebreiska. Efter studentexamen påbörjade han sina akademiska studier vid Uppsala universitet och han minns tydligt den första tentamen, vilken avlades för docenten Bo Reicke i grekiska. De var tre kandidater och först när de första två inte kunde svaren gick frågan vidare till Martling, som kommer ihåg att det blev en lindrig tentamen för honom som fick enstaka frågor som han kunde svaren på, medan de andra plågades. Det blev till och med spets, högsta betyg, för Martling.

För den beryktade H S Nyberg, professor i semitiska språk, skulle han tentera hebreiska, men då krävdes närvaro varje lördagmorgon kl 08.00 för att klara kursen, vilket inte Martling ansåg sig ha möjlighet till.
- Han var en hårding förutan like, säger Martling och beskriver honom som hård och sträng.
För att klara ämnet och klara sig undan Nyberg var det vanliga knepet att ringa till professor Sven Dedering i Lund, som enligt Martling var snäll och rar, samt möjligen också värmlänning. Martlings tentamen för honom tog 22 minuter och sedan förklarade professorn att han skulle hinna med tretåget tillbaka och innan dess också kunna dricka en kopp kaffe.

Efter grundutbildningen disputerade Carl Henrik Martling på avhandlingen ”Nattvardskrisen i Karlstads stift” och blev teologie doktor 1959 och följaktligen blev han 2009 jubeldoktor. Han var promotionskamrat med en annan stor berättare med värmländsk anknytning, den spränglärde Sven Stolpe, som bodde sina sista år i Filipstad. Av honom fick Martling det bästa beröm som han någonsin fått. Under promotionsmiddagen höll Martling talet till kvinnan där han på 22 åttaradiga verser anknöt till drottning Kristina, vilket var Stolpes disputationsämne. Det talet publicerades även i Upsala Nya Tidning. Sven Stolpe banade sig fram till Martling, som levande åskådliggör scenen, och tryckte hans hand med orden:
- Mycket begåvat, och vandrade sedan tillbaka till sin plats.
Det är bara att instämma i detta angående Carl Henrik Martling och hans verk. I en lägenhet i Hammarby sjöstad sker alltjämt stora ting och den värmländska berättarkonsten når höga höjder.

Anders Edström

Läs mer om Slorudsborg här.