Menu Content/Inhalt
Hem Om Värmland Värmländsk julotta
Värmländsk julotta
Skrivet av Anders Edström   

Det är en härlig känsla när orgelförspelet brusar och Var hälsad sköna morgonstund sjunges kraftfullt. Det är säkert högtidligt i stadskyrkorna, men julottan förknippar jag med den värmländska landsbygden. Fast inte ens i Silbodal, Grums, Nysund eller Visnums-Kil är det längre slädarna som fraktar folk till sin kyrka, men mycket annat är sig likt.

Natten är stilla, granarna hänger snötyngda och himlen är klar. Marschaller visar vägen mot kyrkan, vars fönster lyser välkomnande och värmande. Där inne lyser tusen juleljus och kyrkbänkarna är fyllda. Julnatten lider mot sitt slut och julottan kan ta sin början.
Det är en härlig känsla när orgelförspelet brusar och Var hälsad sköna morgonstund sjunges kraftfullt. Det är säkert högtidligt i stadskyrkorna, men julottan förknippar jag med den värmländska landsbygden. Fast inte ens i Silbodal, Grums, Nysund eller Visnums-Kil är det längre slädarna som fraktar folk till sin kyrka, men mycket annat är sig likt.

Image

Ursprunget till julottan kan man finna redan på 400-500-talen, då en av julens fyra mässor firades vid gryningen. Sedan dess har förstås mycket hänt och reformationen har satt sin prägel på kyrkolivet. Fortfarande är dock julevangeliet en av de klassiska texterna vid jul, läst på svenska sedan den första översättningen av Nya testamentet kom 1527. Om det kan man läsa i Bengt Wadensjös upplysande bok, Julotta (Natur och kultur, 1996). Där får man också reda på att det faktiskt inte var förrän 1986 som julottan fick en särskild ordning i kyrkohandboken och kunde firas som huvudgudstjänst på Juldagen. Det är samtidigt som julottans ställning i svenskt kyrkoliv börjar försvagas, noterar Wadensjö. Första söndagen i Advent samlar allt större skaror och julnattsmässan har seglat upp som en stark konkurrent (läs: komplement), inte minst i städerna. Nattvardsfirandet har åter blivit allt mer utbrett och i många kyrkor firas nattvard varje söndag, precis som under den romersk-katolska tiden. Under julottan ligger tyngdpunkten snarare på predikan och böner.

Utan musiken vore förstås inte julottan vad den är. Naturligtvis finns kyrkokören på plats för att från orgelläktaren tillsammans med årets solist framföra Cantice Noël av Adolphe Adam, eller O, Helga natt som den brukar kallas. Ska solisten satsa på den höga tonen eller fegt ta den lägre, är alltid frågan som man ställer sig. Kören kanske inte alltid har perfekt stämfördelning, men de är troget där för att sprida det glada julbudskapet och skapa god stämning. Utan dem vore det sig inte likt.

Därtill finns många psalmer som starkt förknippas med julottan som Var hälsad sköna morgonstund, Stilla natt, När juldagsmorgon glimmar och kanske In dulci jubilo. De två förstnämnda är inte äldre än från början av 1800-talet, men de blev snabbt populära. Det var den unge katolske prästen Joseph Mohr i Oberndorf, på den österrikiska sidan av floden Salzach, nära Salzburg som skrev texten till Stilla natt, för att ha en julsång som kunde sjungas när orgeln plötsligt gick sönder. Organisten Franz Xaver Gruber i grannbyn tonsatte sången samma kväll och de båda framförde Stilla natt i duett med gitarrackompanjemang och kör som avslutning på midnattsmässan i S:t Nikolaus-kyrkan. De kunde knappast ha anat att sången skulle komma att spridas över världen och översättas till hundratals språk. In dulci jubilo är tvärtom mycket gammal och tillkom som en andlig folkvisa i 1300-talets Tyskland.
Kyrkan har ett rikt arv att förvalta och särskilt vid juletiden kommer traditionen till sin rätt. Och det visar sig dessutom att förändringar inte behöver innebära något helt nytt, utan att också något gammalt kan återkomma på ett nytt sätt som exempelvis julnattsmässan.

Ett annat omistligt inslag i julottan är förstås alla levande ljus, som skapar arbete åt kyrkvaktmästaren när de ska tändas och släckas. Utan de levande ljusen vore det inte alls detsamma, och kanske är det därför landsbygdens kyrkor upplevs som särskilda julkyrkor. I Silbodals kyrka sätts träbågar med levande ljus över mittgången och i östvärmländska Nysunds gamla spånklädda träkyrka är det likaså många ljus som lyser upp det målade trätaket. En brandman får här anledning att gå på julottan, sittande invid sin vattenhink om något skulle gå fel. Nog för att Kristinehamns praktfulla tegelkatedral ser inbjudande ut utifrån med de stora upplysta fönstren och de fasadbelysta tornen. Inne i kyrkan avtar dock stämningen en aning på grund av de elektriska ljuskronorna och avsaknaden av riktigt många levande ljus. Det vägs till en del upp av de stora granarna på ömse sidor om altaret - en mycket vacker vy värdig ett julkort.Kristinehamns kyrka den 26 dec 2009 Foto: A Edström

Lantbrukaren Gustaf Östeby i Åslanda utanför Årjäng i västra Värmland var på sin första julotta som fyraåring och därefter missade han inte en enda. (1981 var han 85 år fyllda och intervjuades i församlingsbladet). På den tiden var predikan en timme lång, sedan gick man ut och gav hästarna hö, berättar han. Hästarna stod bundna vid en lång stång längs kyrkmuren eftersom det saknades stall vid Silbodals kyrka. Efter det följde högmässan med ytterligare en lång predikan. Först därefter bar det av i vild fart hemåt med bjällerkransar, facklor och åksläde. De som kom först hem till gården skulle få bra skörd och få allt inbärgat i tid. Vi lyckades ofta bra med skördarna, kommenterar Gustaf Östeby, som också kom att vinna många stora travpriser med sina hästar. Slädåkandet upphörde på 1930-talet i och med bilarnas intåg och med bredare, sandade vägar.

Att julottan ska firas tidigt på morgonen ligger i sakens natur. Förr firades två julottor i Grums kyrka, klockan fem och sju, och det förekommer nog på en del håll fortfarande. Man får dock se upp så man inte kommer till kyrkan för tidigt. I folksägnerna berättas om en person som klev in och slog sig ned på sin vanliga plats i kyrkbänken, men efter en stund anade hon att något var på tok. Hon kände inte igen prästen och hon såg en person som hon visste var död sedan flera år - hon hade hamnat på de dödas julotta. Då reste hon sig upp och smög mot utgången, men de döda upptäckte henne och rusade efter. Hon krängde av sig kappan och lyckades komma ut. De döda stannade vid dörren. Det visade sig senare att kappan var sönderriven och på kyrkbänkarna låg det mull.

När man kliver ut på kyrktrappan har det börjat ljusna och nu hägrar kyrkkaffet med saffransbröd och pepparkakorna, som intas bland alla nyöppnade julklappar. När Juldagen har blivit förmiddag knackar så småningom den världsliga julen åter på dörren. Den har sina självklara företräden, men en stunds eftertanke och flykt från den kommersiella julen är hälsosam. Samling kring julens egentliga budskap har blivit allt mer betydelsefullt i en flyktig och sekulariserad tid som vår, vare sig det rör sig om julnattsmässa eller julotta.

Anders Edström

(artikeln är tidigare införd i Wermländingen)