Menu Content/Inhalt
Hem Om Värmland Värmländska boktips
Värmländska boktips
Skrivet av Anders Edström   

Jag kan inte låta bli att först och främst tipsa om Wermländska Sällskapets 150-årsjubileumsbok från 1966. Den innehåller mycket intressant, inte minst om grundandet 1816. Läs om stora middagar och festligheter som har ägt rum och berättelser från hembygdsresor där resenärerna gästat bla Apertins herrgård är läsvärda. Författare är Tage Berger, Erik Elinder m.fl. Boken finns numera endast på andrahandsmarknaden och den som får tag i ett exemplar är en lycklig person. Se antikvariat, förslagsvis här.

Ninni Schulmans Flickan med snö i håret tar oss med till Hagfors, dit huvudpersonen Magdalena återvänt från Stockholm. Boken utspelar sig i ett vintrigt Värmland där tonårsflickor mördas och försvinner. Läs mer om boken och kanske köp den här.

Hanna Hellquists Karlstad Zoologiska. Läs mer om boken och kanske köp den här.

Marcus Grahns Picasso valde också Kristinehamn. Läs mer om boken och kanske köp den här.

Martin Giertz Svenska prästgårdar är en intressant och vacker bok. Martin Giertz har under de senaste två åren rest runt och fotograferat ett 50-tal prästgårdsmiljöer och intervjuat många präster och nyblivna prästgårdsägare. Resultatet presenteras i detta vackra standardverk. Här ges för första gången en bred kulturhistorisk skildring av den svenska prästgårdens historia. Läs mer om boken här. Den är dessvärre tillfäligt slut. Eftersom ämnet ligger mig varmt om hjärtat (uppvuxen i Silbodals prästgård i Årjäng) tar jag mig friheten att presentera en utförlig recension.

Att de värmländska prästgårdarna hör till de märkligaste i landet, står att läsa i Martin Giertz vackra bok Svenska prästgårdar, som kom ut på Carlsons bokförlag 2009 och 2010 kom andra upplagan ut. Han förklarar det med att tillgången ”på timmer och en högkonjunktur under början av 1800-talet skapade ekonomiska förutsättningar för en byggenskap som bara går att jämföra med Västmanland, Uppland och Helsingland”. Därför finns praktfulla prästgårdar som de i Väse, Holmedal och Bolstad och Edsleskog, även om dessa tyvärr inte längre bebos av präster. Med boken vill Martin Giertz försöka bidra till att rädda ett kulturarv som håller på att gå i graven.

 Väse prästgård Foto: Mats Holmstrand

Av de värmländska prästgårdarna är det endast den byggnadsminnesmärkta i Väse som behandlas mer ingående i boken. Sedan de nuvarande ägarna förvärvade gården har huset renoverats och bland annat har den gustavianska portalen återfått sin ”rätta, varma guldockra färg”. Under linoleummattorna på övervåningen återfann man såpskurade, breda golvbrädor i original från 1808, berättar Bengt Berg, som tillsammans med hustrun Kristina äger och bebor prästgården. Man får även i boken en inblick i hur prästgårdslivet tedde sig förr och på ett svartvitt fotografi ser man prästdottern spela Schumans Traumerei i salongen.

 

Giertz konstaterar att Svenska kyrkan inte har skött sitt kulturarv och någon plan för att bevara prästgårdskulturen har inte funnits och de säljs tyvärr i en allt snabbare takt. En aspekt är förstås att en prästgård på en mindre ort, med en osäker bostadsmarknad och begränsat utbud av bostäder, utgör en viktig konkurrensfördel när man vill locka till sig präster. Särskilt om man vill ha en levande miljö kring kyrka och prästgård. Kortsiktighet brukar sällan vara längst. En intressant detalj, som Giertz tar upp, är att bakgrunden till avskaffandet av tjänstebostadskravet har sin upprinnelse i Karlstads stift där den lokala skattemyndigheten i Torsby 1986 fick för sig att kyrkoherden i Torsby inte betalade tillräcklig hyra, vilket så småningom ledde till orimliga krav på att betala förmånsvärde. Hos regeringen fanns ingen hjälp att få och detta ledde till att grunderna för en 700-årig institution försvann, konstaterar Giertz. Ingen präst kunde tvingas att leva under hot om framtida skatteindrivning. På 20 år har de flesta av landets 2.300 prästgårdar sålts ut till privata ägare.

 

Silbodals prästgård, vykort från 1948. Huset är numera vitmåladLäser man boken enbart i hopp om att få läsa om värmländska och dalsländska prästgårdar kan man bli besviken, men prästgårdskulturen i olika delar av landet hade och har stora likheter med varandra. Giertz behandlar prästgårdarna ur olika perspektiv och man får svar på frågor som hur de uppkom, varför husen är så stora, hur prästfamiljen levde, hur de ser ut i dag och vad som hände med jordbruksmarken. Martin Giertz har rest runt och besökt många prästgårdar och ger ingående miljöbeskrivningar och i boken presenteras många vackra bilder på hus, interiörer och trädgårdar. Man behöver heller inte själv bo eller vara uppväxt i en prästgård för att ha intresse av boken. Giertz skriver att prästgårdarna har en given plats i idé- och lärdomshistorien, men att deras bildningshistoria ännu knappt är skriven. De fungerade ibland som landsortsuniversitet, centrum för lokala studier, kulturhärdar och bildningspridare. Ibland var de ett mönsterjordbruk och prästfrun ordnade de första sockenapoteken. Sist men inte minst föddes folkskolan och gymnasiet i prästgårdens och biskopsgårdens hägn. Många av våra mest kända författare och vetenskapsmän som Linné, Tegnér, Stagnelius, Atterbom, Rudbeck och Celsius växte upp i prästgårdshem. Och förstås Göran Tunström från Sunne.