Menu Content/Inhalt
Hem Om sällskapet Den värmländska ambassaden i huvudstaden - historik
Den värmländska ambassaden i huvudstaden - historik

Av Anders Edström

- kort historik över Wermländska Sällskapet i Stockholm

När de första värmlänningarna syntes i Stockholm är förstås svårt att exakt belägga. Ett rimligt antagande är att de funnits där sedan urminnes tider, när det nu var. Det var dock inte förrän 1816 som dagens Wermländska Sällskapet grundades. Sällskapet försöker på bästa sätt vårda de traditioner som finns - det är exempelvis det ursprungliga emblemet med den värmländska örnen som fortfarande används. Den har nu genom denna nätplats flugit ut i den så kallade cyberrymden och där sprider ryktet om Wermländska Sällskapet.

Denna artikel är ett försök att kort sammanfatta Wermländska Sällskapets historia och hur sällskapet utvecklats genom seklerna. Tyngdpunkten ligger på den första tiden och efterföljande decennier, och några anspråk på att vara heltäckande görs inte. Som källa används jubileumsboken Wermländska Sällskapet i Stockholm 150 år, utgiven 1966.

Geijrar, myhrmän och lilljebjörnar

Värmländska studenter och ämbetsmän i huvudstaden kände ett behov av att bygga vidare, och utveckla, den gemenskap som växt fram under studieåren inom Värmlands nation i Uppsala (grundad 1666). Därför grundades den 1 april 1816 Wermländska Sällskapet i Stockholm som ”en mötesplats för goda vänner, från gemensam hembygd som talade samma språk och hade likartade intressen”, som det står i dåvarande ordförande Carl Albert Andersons förord till sällskapets 150-årsjubileumsbok. Det var vid det konstituerande sammanträdet den 27 november 1816 som det första protokollet skrevs och stadgar antogs, vilka dessvärre inte bevarats åt eftervärlden. Vid denna sammankomst deltog 24 personer och av dessa har 18 kunnat återfinnas i matriklar över Värmlands nation i Uppsala.

Bland grundarna märktes medlemmar av kända Värmlands- och Dalslandssläkter som Arrhenius, Myhrman, Geijer, Lagerlöf, Roman och Lilljebjörn. Fyra av grundarna var hovpredikanter. Vid högtidssammanträdet den 13 december 1816, som alltjämt är sällskapets högtidsdag, valdes den första direktionen: överhovpredikanten Johan Jacob Hedrén valdes till ordförande med advokatfiskalen Olof Myhrman som vice ordförande. Skattmästare blev kamrer Carl Fredrik Geijer, yngre bror till Erik Gustaf Geijer, med Kungl. Sekreteraren Adolph Roman som suppleant. Expeditionssekreteraren Carl Magnus Arrhenius utsågs till sekreterare och notarien Abraham Roman till suppleant. Ska några av grundarna närmare lyftas fram skulle det kunna bli:

Johan Jacob HedrénÖverhovpredikanten Johan Jacob Hedrén (1775-1861) som sedermera blev biskop i Karlstad och sedan i Linköping. Han föddes på Bäckenäs i Rännelanda på Dal av sedermera kyrkoherden i Ör Anders Hedrén och Brita Wermelin. Hedrén var riksdagsman 1812-48, under de sista åren prästståndets vice talman, docent i praktisk ekonomi i Uppsala, vilket meriterade honom till direktörsposten i Östgötabanken. Gift första gången med Ottilia Sophia Öhnqvist och andra gången med Emma Charlotta Helling.

Carl Magnus Arrhenius (1790-1850), sekreterare och kanslist i Kungl. Kanslistyrelsens expedition, sedermera förste expeditionssekreterare i Konungens kansli, var den drivande kraften i sällskapets bildande. Född som ett av 16 syskon i Nyeds prästgård av prosten, förre hovpredikanten Elof Arrhenius och Maria Charlotta Arell. Gift med Beata Fredrika Lovisa Ulrica Reuter. Hennes far kammarrådet Per Ulric Reuter var syssling till Anders Fryxell och modern, Fredrika Geijer, var syssling till Erik Gustaf Geijer.

Johan Niklas Byström (1783-1848), professor och bildhuggare, är mästare till ett stort antal monumentala verk. Många är framställda i sten från hans marmorbrott i Carrara i Italien. Han var huvudsakligen bosatt i Rom och motiven hämtades främst från antik mytologi. Byström var Carl XIV Johans favoritbildhuggare. Född i Filipstad av handlanden och rådmannen Jan Byström och Greta Nilsdotter. Gift med Lucia Pasquali.

Carl Johan Ekström (1783-1860), med. dr och hovmedikus, var bataljonsläkare vid Upplands regemente i fälttågen mot Napoleon 1813-14. Han blev överkirurg vid Serafimerlasarettet, adlades Ekströmer 1836 och blev professor vid Karolinska institutet samma år. Generaldirektör för rikets hospital, civila lasarett och kurhus. Född på Rådanefors bruk i Ödeborgs socken på Dal av bruksförvaltaren Nils Ekström och Kristina Maria Boström. Gift med Catharina Fredrica Eichhorn.

 

Fest och glam

Bläddrar man i jubileumsboken slås man genast av alla fester som hölls. Det är middagar av olika slag, oftast högtidliga med långa menyer både när det gäller mat och dryck. Det säger nog en del om sällskapets umgängesformer, som alltjämt upprätthålls fast i något blygsammare skala, men säkert också att det verkar ligga i människans natur att vare sig det är i minnet eller i familjealbumet som festliga och speciella tilldragelser bevaras och inte vardagens mindre glamorösa stunder. I någon mån kanske beskrivningarna i denna text också säger något om författarens intresse för saken.

Redan vid det konstituerande mötet 1816 beslöts att sällskapet skulle fira en högtidsdag om året – Luciadagen den 13 december. Än i dag är det denna dag, eller någon dag i anslutning till Luciadagen, som den högtidliga Luciabalen hålls. De senaste åren har sällskapet vid Luciatid gästat Grand Hotels spegelsal med angränsande salonger för att hålla bal. Sedan grundandet har sällskapet arrangerat middagar och baler på flera av Stockholms etablissemang: Blå porten på Djurgården, Börsen, Berns, Hotel Rydberg vid Gustav Adolfs torg och Hotel de Suéde i ett numera rivet hus vid Drottninggatan 43. Hotel Phoenix gästades under en längre tid vid mitten av 1800-talet. I början av 1820-talet skedde firandena av sällskapets högtidsdag på Stallmästaregården.

Wermländska Sällskapet har aldrig haft något eget hus, men tidvis har olika lokaler använts som sällskapets egna. Var ”de vanliga samlingsrummen” som det talats om har varit belägna har varit svårt att få fram uppgifter på, men tillägget ”vid Lilla Nygatan” inskjutet i ingressen till deltagarlistan för Luciamiddagen 1826 avslöjar en del. Närmare bestämt var det i hörnhuset mellan Lilla Nygatan och Tyska Brinken (i dag Lilla Nygatan 21). 1826 disponerades rummen för åtta sammanträden.

1832 var det 93 betalande medlemmar, men 1838 hade de minskat till 58 och ett svalnande intresse kunde noteras. Vid årsmötet 1840 var inte direktionen fulltalig. Ekonomin försämrades förstås med ett sjunkande medlemsantal och de julgåvor som brukade delas ut till behövande fick ställas in och vaktmästaren, en tjänst som inrättats 1819, fick se sin lön halverad. Vid årsmötet 1842 var endast tre medlemmar närvarande, förutom direktionen. Följden blev att man beslöt att inställa den sedvanliga högtidsmåltiden på Luciadagen.

Som ”en tändande gnista i den tynande tillvaro” fattades beslut om Luciafirande med bal 1846. 54 betalande medlemmar kunde redovisas, men balen samlade det tredubbla antalet. Balen bevistades av kamrer Carl Fredrik Geijer och hans bror Erik Gustaf med familjer. I ett brev beskriver Erik Gustafs 22-åriga, måttligt roade dotter Agnes balen:

Den hölls på Casino i Brunkebergs hotel, i samma sal där Adelsbalen hölls, och de hade för övrigt hela våningen där. Det är en vacker och magnifik lokal, men salen är i den pompejanska stilen och lik alla andra matsalar i de stora hotellen utrikes. Alla dessa krumelurer på väggar och tak göra mig yr i huvudet och ge en sensation som sjösjuka. Det är åtminstone ingen ädel stil. Här var 150 personer, som omöjligt alla kunde vara värmlänningar, utan var lurendrejat gods till mesta delen. Man dansade från 8 till 2 på natten, då farbrors och vi foro hem, men de andra höllo på till 3. Det var så där tämligen ledsamt, och jag har inget roligt kvar därav, blott trötthet och snuva. Vad de dansa på dagsverke mera här än i Uppsala! Ack, vad dessa löjtnanter äro ledsamma emot studenterna, om de också kan dansa lite bättre. – Fredrik Dahlgren är Sällskapets sekreterare och höll tal till damerna vid supén – morgonen därpå kom han till Knut, vred sina händer och var förtvivlad, emedan han ej visste vad han sagt, tack vare det glödgade vinet!

Tidigt fick gäster vara med på Luciafesterna, ofta tillresta från Värmland och Dalsland. Damer var gäster när middagarna hade formen av bal med dans, vilket de under långa perioder hade. Inte minst från Luciafesterna finns räkenskaper bevarade i sällskapets arkiv, räkenskaper som säger en hel del om middagarnas beskaffenhet och medlemmarnas vanor. Det är inte endast Luciafester som sällskapet ägnar sig åt, utan också andra middagar av olika anledningar. Den 31 januari 1863 anordnades en supé med dans på Hotel Phoenix med 98 deltagare. 42 herrar fick betala 14:75 rdr per person och 55 ”damer och ynglingar” vardera 3 rdr. Räkningen finns bevarad och upptar många olika sorters drycker: exempelvis 15 Bout Pounsch, 20 Bout Portvin och 40 Bout Baij Öhl och 14 sådana till kvällens orkester. På räkningen upptas också 1:50 för ett ”fint dricksglas sönder”, samt några andra glas som slagits sönder under festligheterna.

Trots all mat och dryck som intogs under sådana festkvällar stod dansen i centrum, men endast ett enda dansprogram finns bevarat i sällskapets arkiv. Det är från den 7 februari 1872 och har följande utseende:

Promenad-Polonaise
1.Vals
1.Francaise
1.Polka
2.Vals
2.Francaise
3. Vals
2. Hambo. Polka
    Lancier. Quadrille
4. Vals
3. Polka
3. Francaise
5. Vals
    Galopp
6. Vals
    Cottillion

Intresset för vinterfester med bal minskade, och under 1900-talet fram till hundraårsdagen 1916 förekommer de mer sporadiskt. Mellan 1866 och 1915 fick damerna endast vara med på Luciafesten två gånger: 1910 då man samlades på Riche och påföljande år. Frågan om damernas medverkan diskuteras vid ett antal tillfällen. Att de skulle få vara medlemmar är i början inte aktuellt, utan diskussionen handlar då om de ska få vara med på festerna eller inte. Fler och fler evenemang där damernas medverkan uppskattades blev det under 1900-talet och så småningom också som fullvärdiga medlemmar.

1875 samlades herrarna på Grand Hotel och Hotel Rydberg prövades 1884. 1888-92 gästade man Berns salonger. Från herrmiddagen på Hotel Phoenix den 13 december 1878 finns ett handskrivet program bevarat. Då intogs med lämpliga drycker: smörgåsbord, soppa, fisk, fläskmat, mellanrätt, stek, glace-pudding och frukt. Därefter intogs kaffe och likörer, cigarrer, punsch, cognac och vatten. Sedan var det dags för Sill-sexan och kaffe och cognac. Deltagarantalet var cirka 70 personer som fick erlägga fjorton kronor per person och då ingick inte ens spelkorten efter middagen.

1885 kom en vårfest eller sommarutflykt för första gången till stånd, vilket sedan blev ett återkommande inslag i verksamheten. Då var det Lidingöbros värdshus med kägelbana som lockade. Stallmästaregården och Djurgårdsbrunns värdshus besöktes också vid andra tillfällen. Under 1920-talet började damfester också att hållas. Alltjämt är det sällskapets damer som arrangerar förjulfesten. De allt fler arrangemangen förklarar delvis också en positiv utveckling när det gäller medlemsantalet. Antalet medlemmar var 1916 uppe i 175 personer för att 1928 uppgå till 308 medlemmar. Från 1942 till 1944 steg antalet från 317 till 429. Efter några år var det uppe i 505 för att sedan hålla sig kring det ett tiotal år.

Jubileer och kungligheter

”Jubileumsfesten den 1 april 1916 blev den storstilade portal, genom vilken Wermländska Sällskapet med värdighet skred in i sitt andra sekel”, skriver Tage Berger i jubileumsboken från 1965. I Grand Hotels spegelsal samlades 297 deltagare. Bland gästerna märktes sjöministern, Kristinehamnsbördige Dan Broström, Luleåbiskopen Olof Bergqvist, född i Brunskog och landshövdingen Mauritz Sahlin. Selma Lagerlöf kallades till hedersledamot, men hade inte personligen möjlighet att närvara. Hon deltog däremot på Luciafesten 1925.

H. K. H. Prins Carl Philip - foto: Vid årsmötet den 22 november 1916 kunde ordföranden meddela att ”Hans Majestät Konung Gustaf V vid tiden för 100-årsfesten nådigst behagat ställa sig som Sällskapets beskyddare, samt att Sällskapets direktion med anledning härav uppvaktat Konungen och framfört Sällskapets underdåniga tacksamhet för detta bevis på bevågenhet”. Kungen var hertig av Värmland, liksom prins Carl Philip som fullföljer traditionen och är Wermländska Sällskapets beskyddare.

På tal om kungliga uppvaktningar har sällskapet förstås uppvaktat Gustaf V vid olika bemärkelsedagar – det blev många med tanke på att kungen uppnådde hög ålder. Vid hans 90-årsdag representerades sällskapet av en delegation den dag när det tappra Värmlands hemvärn hade kommenderats till slottet för högvakt. Några år tidigare när sällskapet firade sitt 130-årsjubileum instiftades förtjänstmedaljen till minne av Gustaf V:s tid som hertig av Värmland 1858 till 1907 då han uppsteg på tronen. Första exemplaret, det enda i guld, överlämnades till kungen. Vid jubileumsfesten hedrades rektor Valdemar Dahlgren, köpman Nathan Hedin, konstnär Sigge Bergström, grosshandlare Teodor Ericson, bankkamrer Fritz Hellzén och byggnadsingenjör Herman Sandberg. Andra utmärkelser sällskapet utdelar är hedersledamotskap, förtjänsttecken och plaketter.

Resor och välgörenhet

1927 sker den första Värmlandsresan i sällskapets regi. Det var ett fyrtiotal damer och herrar, varav de flesta anlände med tåg till Kristinehamn för att sedan fortsätta i ett tiotal bilar. De hann se något från både östra, västra, norra och södra Värmland. 1957 blev det en ny resa som Erik Elinder omskrivit i jubileumsboken från 1966. Det började med att någon i direktionen påmint om den första resan och vid ett möte sagt: ”Pôjkar, ska vi inte rese te Värmland te sômmern? Ja vet, att vi får roligt.” För att det inte skulle bli en alltför stor och ohanterlig resa blev det en direktionsresa med sexton herrar och medföljande damer som reste i fem bilar. De verkar ha följt ungefär samma rutt från 1927: Kristinehamn, Filipstad, Uddeholm, Ekshärad, Torsby, Sunne, Arvika, Säffle och Karlstad som slutmål. Och naturligtvis saknades inte de stora, vackra middagarna på resan: på herrgårdarna Rottneros, Apertin och i landshövdingeresidenset i Karlstad. Från Apertin rapporterar Elinder: ”Efter en stund hörs några lätta ackord från flygeln. Det är landshövdingen som spelar. Helga Görlin kommer fram vid hans sida och sjunger såsom bara Helga kan sjunga när hon är hemma och riktigt trivs. Det är Geijers sånger, det är Fröding, som träder fram för oss, och det är glada, italienska arior, som kommer oss att glömma att prata, glömma att dricka.” Det var efter middagen men innan smörgåsbordet i riddarsalen intogs vid midnatt.

Även om det tycks vara bordets fröjder och andra världsliga nöjen som Wermländska Sällskapet ägnar sig åt finns också andra viktiga inslag, som inte efterlämnar kuriösa restaurangnotor och roliga festbilder. Det är exempelvis den välgörenhet av olika slag som genom sällskapets historia funnits med som en genuin del av verksamheten. De julgåvor som delats ut till behövande sedan begynnelsen har i en nästan obruten följd fortsatt att delas ut i allt större summor. Dessutom har allt fler fonder kommit till under direktionens förvaltande genom donationer från givmilda personer. Medel från dessa fonder har använts för att stödja behövande människor inom och utom sällskapet, men även andra verksamheter inom sällskapet, samt kulturella verksamheter utanför sällskapet.

Ekshäradsgården - foto: A. Edström Ekshäradsgården på Skansen förvaltas av Wermländska Sällskapet. För att skapa en ekonomisk grundplåt hölls två Värmlandsdagar den 6 och 7 augusti 1949. Då kom över 25.000 personer, varav 2000 hade rest från Värmland med extratåg. Under dagarna bjöds allt vad Värmland kunde erbjuda inom konst och kultur: det var folkmusik, folkdans, gudstjänster, konserter av bland andra Värmlands regementes musikkår, folklustspel och gymnastikuppvisning. Överskottet från evenemanget blev 12.000 kronor, som snart utökades tack vare enskilda donationer. Därefter vidtog ett omfattande insamlingsarbete för att samla medel för att bekosta rivning, transport och återuppbyggnad. Gården, sannolikt från 1820-talet, var en röd tvåvåningsbyggnad i Norra Skoga by i Ekshärads socken. Gården stod obebodd och ägdes av provinsialläkaren Hjalmar Ericson i Uppsala och hans syskon, som skänkte den till sällskapet för att sedan övergå i Skansens ägo. Gården har sedan den kom till Skansen använts för olika sammanträden, evenemang och träffar men tyvärr rymmer den inte så många personer som ofta är önskvärt. Ekshäradsgården rymmer även sällskapets arkiv. Under invigningsdagarna 1954 samlades många människor, cirka 30.000, varav åter många rest från Värmland. Bland särskilda gäster märktes biskopen, landshövdingen och artister som Zara Leander, Victor Sjöström och inte minst Helga Görlin, som medverkat vid många tillställningar med sällskapet. Vid den avslutande invigningsmåltiden bjöds nors, värmlandskorv och ostkaka.

Wermländska Sällskapets historia är dess medlemmars, skulle man kunna säga för att tala med Geijer. Släkten följa släktens gång när nya medlemmar ansluter och på olika sätt bidrar till verksamheten. En del är sig likt, annat förändras. I avsaknad av ett eget hus och andra ägodelar utgör medlemmarna det mest värdefulla. Det är de som utgör sällskapet. Att studera den stolta historien är ett sätt att lära känna sällskapet, ge intressanta inblickar i vad man ägnat sig åt tidigare och kan inspirera dagens medlemmar, men det är ändå bara en början om man vill lära känna sällskapet av i dag. Genom deltagande i de olika aktiviteter som bjuds, eller genom att föreslå lämpliga aktiviteter är det bästa sättet att lära känna sällskapet. Det bör man göra eftersom det alltid blir väldigt roligt när värm- och dalslänningar träffas.

Ordförandelängd:
Johan Jacob Hedrén, överhovpredikant, 1816-1819
Anders Levin, kammarråd, 1819-1821
Johan Jacob Hedrén, överhovpredikant, 1821-1825
Anders Levin, kammarråd, 1825-1827
Daniel Ekelund, fältläkare, 1827-1828
Carl Johan Ekström, livmedikus, 1828-1830
Carl Magnus Arrhenius, förste expeditionssekreterare, 1830-1834
Carl Fredrik Geijer, kamrerare, 1834-1847
Johan af Wingård, statsråd, 1847-1854
Olof Fryxell, hovpredikant, 1854-1861
Carl Gustaf Stuart, riksgäldssekreterare, 1861-1873
Fredrik August Dahlgren, kansliråd, 1873-1882
Knut Olivekrona, justitieråd, 1882-1888
Rudolf Cederström, kammarherre, friherre, 1888-1903
Yngve Sahlin, professor, 1903-1915
Daniel Ekelund, landssekreterare, 1915-1922
Karl Fryxell, generaldirektör, 1923-1935
Erland Falk, expeditionschef, 1935-1938
Nils Bergsten, byråchef, 1938-1943
John Byttner, medicinalråd, 1943-1951
Nils Lagerlöf, professor, 1951-1963
Carl Albert Anderson, direktör, 1963-1968
Georg Wästlund, professor, 1968-1974
Erik Elinder, direktör, 1974-1987
Erik G Bengtsson, generallöjtnant, 1987-2000
Lennart Hagelin, direktör, 2000-2006
Anders Andersson, operasångare, 2006-2009
Nils Gunnar Billinger, generaldirektör, 2009-