Menu Content/Inhalt
Hem Om sällskapet Kantat vid Wermländska Sällskapets 190-årsfest den 9 december 2006
Kantat vid Wermländska Sällskapets 190-årsfest den 9 december 2006

Lars Löfgrens kantat ger en tillbakablick över Wermländska Sällskapets 190-år långa historia.

”Jag stod på stranden under kungaborgen,
när dagens oro äntlig somnad var,
och öde voro gatorna och torgen,
och på kung Gustafs stod sken månen klar.”
En ensam buss gled in mot stadens kärna.
En söderbo gick hemåt med sin tärna.
Och kylan som kom upp från Strömmens sten
gick isande igenom märg och ben.
I vattnets virvlar såg jag månen vandra.
Jag längtade att träffa några andra
för att få glömma stadens larm och dån
och för en stund få värma mig vid språket hemifrån.

Då lystes kvällen upp, ljuset förändrades och hanen gol!
”Dig jag sjunger en sång, du högt strålande sol”
Carl Milles solsångare tog ljuset i sin hand.
Tegnér från Värmland sjöng för hela Svea land.

 Han sjöng om unga värmlänningar med framtidstro.
De kom till Uppsala, nödder att vid Fyris bo.
Och deras bildning var på allvar och på lek.
Och deras dikt var frisk som sommarns gröna ek.
I Stockholm bildade de Götiska förbundet
för Odalmannens trohet, Vikingens seglats på sundet.
Det kännetecknar nu som förr värmlänningen.
I vida världen vill han ut, och längtar redan hem.

I Stockholm formades vårt Sällskap, 190 år i dag,
för alla oss som vistas hemifrån, men hör i varje andetag
en röst som viskar, talar, sjunger i vårt öra,
en tröst för dig när du behöver höra
att varje dag skall bli en dag av sol och ljus.
För du är född till barn i Värmlands hus!

Vårt sällskap växte snabbt och slöt sig samman
 ”som ârthalm”, så i sorg som fest.
Vi skrattar och vi gråter om vartannan,
men spiller glädjetårar mest.

Bergsmän var vi och patroner blev vi.
Släkter som i Värmland började sin dröm.
Arrhenius och Myhrman, Geijer, Lagerlöf, och Cederström.
Berömmelse kom nu från alla håll,
den värmländske entreprenören var ett bergslagstroll!

På Stallmästargården togs 1823 de första spadtagen
att samla värmlänningar till Nationella Högtidsdagen.
Där steg hon fram ”en ordentlig jungfru i luciadräkt”
och bjöd på lussekusar  och på hembrygd sekt.
Det festades och åts och dracks och  konverserades
och när Värmländska kadriljen annonserades,
då klappa hjärtan för varann i ton och takt,
som blott ett värmlandshjärta kan i slutet av en akt.

Värmland fick egen Hertig, anledning att öka festen!
Motivet var att det skall mera till för hedergästen.
Champagne och glödgat vin, en fest som hördes ända hem .
Så gick det på till 1865.
Då kom ett löddrigt ilbud: Branden Karlstad väckte!
Landshövdingen bad och grät, biskopen svor och släckte.
Sen kom det nödår, ingenting var lätt som havren 68.
Om vem som måste resa till Amerika fick barnen lotta.
De for från Göteborg mot ovisshetens land.
Än har vi landsmän där som sträcker ut sin hand.

Jag står och minns i aftonkylan.
Mot månen höjer solsångaren lyran.
Barfotafantasin i staden sätts i insnörd sko
men finner sig tillrätta, formar järnet till en bro,
en sluss för människor, för bondförnuftet vet
att fantasin är snillets vett och universitet.

Snabbt 1900-talet spelas upp som en revy
Selma fick Nobelpris och John Ericsson staty.
Hans bror står utanför Centralen, och överallt
står släkt till Christian Eriksson i portalen.
Vi fick en egen hembygdsgård på Skansen,
en samlingsplats för alla värmlandsfansen.
Hit kommer Löpar-Nisse hem endera dan.
Ja, nog befolkar Värmland Kungl. Huvudstan!

Så många har jag nämnt och talat om.
Så många fler det finns att minnas och begrunda.
Men också värmlänningar som verkat i det tysta,
slitit hårt, ja, kanske lidit. Låt oss dem beundra
och låt i kväll vår tanke gå till dem.
Vi hyllar med en krans den okände Värmlänningen!

Jag går i vinterkvällen bort mot Spegelsalen.
Nu har det blivit dags för Lussebalen.
Vad skall jag säga? Jag lovat skriva dikten för ditt sinne,
en skål av poesi, ett 190-årsminne! Kanske så här:
På bordet står i kväll en stånka, en välkomma väl unnt,
den Lagerlöfska, en symbol för laget runt.
Den gavs vårt Sällskap 1906 av Hjalmar Lagerlöf på Säter.
Och den skall tömmas med en liten bit klenäter.
Hjalmar i Kila binder band med Värmlands Götiska förbund.
Han sa: Drick alla här i kväll, så blir du glad och sund!
I 190 år har traditionen fyllt vår rimpokal
och knutit banden fastare med Värmland och på Dal
Vi är ett sällskap byggt på dikt och dröm.
Vår kappa sömmad stark med vänskapssöm.
För framtiden, för Sällskapet en skål!
Låt nu Din egen glädje tända festens bål!

- * -

I kantatens början citeras Esaias Tegnérs "Sång den 5 april 1836"  och ”Sång till solen".