Vår historia
Wermländska Sällskapet i Stockholm grundades i april 1816 av 24 värmlänningar. Syftet var att skapa gemenskap för värmlänningar och dalslänningar i exil, precis som idag. Ursprungligen reste unga studenter till Uppsala för studier, där de samlades vid Värmlands nation. Många flyttade sedan till Stockholm, där de ville fortsätta gemenskapen.
Sällskapet har genom åren utvecklats från en liten herrklubb till en öppen gemenskap med 700-800 medlemmar. Genom välgörenhet och kulturella bidrag har man stöttat behövande och främjat Värmlands utveckling.
Sällskapet vill erbjuda en mötesplats för goda vänner att träffas och ha trevligt men är också en ambassad för landskapet i huvudstaden.
Hur kom det sig att 24 värmlänningar i april 1816 bildade Wermländska Sällskapet i Stockholm?
Alltsedan nationerna infördes på 1600-talet hade Universitetet beslutat om att det var obligatoriskt att tillhöra en nation, och där skulle man ”övervakas” av en inspektor, vanligtvis en professor, som skulle hjälpa studenterna att studera och avstå från livet frestelser. Många återvände inte till Värmland efter studierna utan kom istället till Stockholm. Väl i huvudstaden kände många ett behov av att bygga vidare på den gemenskap som växt fram under tiden i Uppsala.
Sällskapet bildades därför av tidigare studenter vid Nationen som ”en mötesplats för goda vänner, från gemensam hembygd som talade samma språk och hade likartade intressen”. Vid högtidssammanträdet den 13 december 1816 valdes den första direktionen.
1816 - Den första direktionen
Redan vid det konstituerande mötet 1816 beslöts att sällskapet skulle fira sin högtidsdag på Luciadagen och än i dag är det i anslutning till Lucia, som sällskapets Lussebal hålls. De senaste åren har sällskapet gästat Piperska Muren men sedan grundandet har sällskapet arrangerat middagar och baler på flera av Stockholms etablissemang: Grand Hôtel, Blå porten på Djurgården, Börsen, Berns, Hotel Rydberg vid Gustav Adolfs torg och Hotel de Suéde i ett numera rivet hus vid Drottninggatan 43.
Hotel Phoenix gästades under en längre tid vid mitten av 1800- talet. I början av 1820-talet skedde firandena av sällskapets högtidsdag på Stallmästaregården.
Vår högtidsdag - Luciadagen
Till en början utvecklades sällskapet långsamt. Intresset var svalt och det fanns tankar på att lägga ner verksamheten efter några år. Vid årsmötet 1840 var inte direktionen fulltalig och 1842 kom bara tre medlemmar, förutom direktionen. Följden blev att ekonomin försämrades och både de julgåvor som man brukat dela ut och Luciafirandet fick ställas in.
Men man överlevde och tog nya tag. 1846 ordnades en Luciabal på Casino i Brunkebergs hotel. Mer än 150 deltagare kom trots att man bara hade 54 betalande medlemmar. Bland gästerna märktes bröderna Carl Fredrik och Erik Gustaf Geijer med familjer.
Man överlevde och tog nya tag
Frågan om damernas medverkan diskuterades vid ett antal tillfällen. Att de skulle få vara medlemmar var i början inte aktuellt, utan diskussionen handlar då om de ska få vara med på festerna eller inte.
Fler och fler evenemang där damernas medverkan uppskattades blev det under 1900-talet och så småningom också som fullvärdiga medlemmar. 2023 blev för första gången en kvinna ordförande för Sällskapet.
Damernas medverkan
Under de drygt 200 åren som gått har annars 29 personer innehaft ordförandeposten i Wermländska Sällskapet. Skall någon i denna samling nämnas är det Erik Elinder. Han var Sällskapets vice ordförande i åtta år och dess ordförande i 13 år. Erik Elinder var känd för sitt stora ideella engagemang. Förra landshövdingen i Värmland, Ingemar Eliasson, beskriver Erik Elinder som en ”idémaskin utan växellåda. Det finns bara ett läge, full fart. I 80 år!”
Under Erik Elinders tid stärktes också banden mellan Sällskapet och Nationen. Han såg till att Nationen vid 325-årsjubiléet tilldelades en inspektorskedja med en medalj liknande den som Sällskapets ordförande bär vid högtidliga sammanhang och den marskalkstav som används av ceremonimästaren vid nationen vid fester har skänkts av Erik Elinder.
Ordförandeposten under 200 år
Ett viktigt inslag i Sällskapets verksamhet under 1800-talet var välgörenhet. Många hade det knapert och det välfärdssystemet vi känner idag fanns inte. Därför var de insatser Sällskapet kunde göra för änkor till avlidna medlemmar av avgörande betydelse. De julgåvor som delats ut till behövande sedan begynnelsen har fortsatt att delas ut. Dessutom har allt fler fonder kommit till under direktionens förvaltande genom donationer från givmilda personer. Medel från dessa fonder har använts för att stödja behövande människor inom och utom sällskapet, men även andra verksamheter inom sällskapet, samt kulturella verksamheter utanför sällskapet.
Tiderna förändras och vårt Wermländska Sällskap ser annorlunda ut idag än vad det gjorde 1816. Sällskapet har växt från att vara en liten exklusiv romantisk herrklubb – till vilken man blev invald på rekommendation – till en öppen gemenskap som idag omfattar 700-800 kvinnor och män.
Välgörenhet i Sällskapet
I de tidigare stadgarna var kriterierna för medlemskap strikta. De var formulerade utifrån etnicitet och kändes ålderdomliga. Vid årsmötet 2016 beslutade Sällskapet att stadgarna skulle revideras och anpassas till dagens situation. Nu kan den som är född i Värmland bli medlem men också den som ”på vanligen antagna grunder såsom värmlänning kunna anses”. Direktionen tolkar detta utifrån den förre dramatenchefen Lars Löfgrens odödliga formulering att: ”Värmland är inte ett landskap. Värmland är ett sinnestillstånd”.
Vill man räkna sig som värmlänning går det bra oavsett var på jorden man råkar vara född. Det som förenar oss är skrönorna, melankolin, berättartraditionen, slagfärdigheten, glimten och romantiken. Det är ett tillstånd som är öppet och inbjudande.
Värmland är ett sinnestillstånd
Vi kan med säkerhet konstatera att landskapet Värmland kommer att bestå. Värmland är ett starkt varumärke, för att använda ett modernt begrepp. Värmland används flitigt i kulturella och historiska sammanhang.
Detsamma gäller turistnäringen där turister lockas att besöka landskapet. För Wermländska Sällskapet är denna utveckling en utmaning och inspiration.